Det är synd att det finns inte en enlig möjlighet till lugning varken min själs eller min kropp. Allt som förblir för mig, är att sjunker i den oändliga akuta smärtan. Jag bodde alltid sämre än de flesta men nu kan jag inte låta bli att skrika att gråta strida tårar och att dö. Jag vill inte att någon fatta vad saken gäller. Samt vill jag inte att någon lever i en samma mardröm som jag. Min Gud, jag ber dig att skänka mig en förnuftsmässig tenksföring. Överge mig inte, varsågod, jag besvärjar dig, bli inte döv och blind för mig. Bara din hjälp kan förhindra min hoppslöshet. Tack, tack, tack. Jag tvivlar inte på din barmhärtighet.